Dagens Bild #17

Ouch.

Dagens Nämen #12 - Herr Stor

Hold on little girl...
...innan du vet ordet av gör Mr Big comeback. Faktum är att det gick så fort att jag missade det. Såg affischen under min kvällspromenad i förrgår, men orkade inte lägga märke till datumet (det räckte ju liksom att snedleende upfatta att Mr Big snart skulle spela i stan, för jag ville egentligen aldrig pressa mitt engagemang bortom den vetskapen). Vilket var igår. På Berns. Inte för att jag skulle ha gått om jag vetat exakt när det var... men ändå...känns som att jag missade chansen att förära denna stora tilldragelse med tillbörligt (halvsarkastiskt) upmärksammande.
Men va fan -- det gjorde ju ändå DN med den äran. Tack vare Herr Strage så vet jag nu exakt hur det var att vara där!...eller...eh...inte. Alls.
Det krävs en virtuosskribent som Fredrik att så fantastiskt recensera en konsert...utan att med så mycket som ett kommatecken faktiskt recensera konserten...eller ens nämna ett endaste litet dyft om den (mer än att där fanns många solon).
Men jag ska nog inte gnälla -- för egentligen ville jag nog inte veta mer än vad som kom med i "recensionen"...

Dagens Bild #16

It's funny,because it's true...

Jobbstinensbesvär

Hej, jag heter Håkan, och jag är en arbetsnarkoman.

- - - - - -

Jojo, jag sa ju att jag i alla fall skulle återuppta bloggeriet om/när jag blev arbetslös. Så då gör jag väl det då. För tid tycks jag ha. Och nog behöver jag nått att sysselsätta mig med när all denna tid rasar över mig som himlen över en agorafob på Himmelska Fridens -- jag har varit arbetslös nu i typ sju timmar, och håller på att bli seriös skogstossig.

Vanligtvis brukar en måndagsmorgon vara en enda lång bön att få slippa jobba och bara få somna om. Men när möjligheten väl infinner sig är den givetvis inte alls så himmelsk som alla dessa böner gjort gällande. Den var det möjligtvis i just de små omsomnande ögonblicken, de där tre snoozningarna jag gjorde, liksom lite baraföratt, tills jag insåg att jag ju inte behövde tvinga mig upp och istället stängde av alarmet och bara föll tillbaka ner i sömnen.
Men sen gjorde ledigheten ett lappkast och blev ett smärre helvete.
Okej, den arbetsbefriade måndagen skulle kanske vara himmelsk om det hade varit en "riktig" ledighet, en sån där ledig semestermåndag som jag hört berättas om i sagorna (dvs sagor ur "riktiga" anställda människors liv).
Men det lär jag nog aldrig bli varse.

Problemet är nu att jag har grava jobbstinenser. Jag fixar inte att vara arbetslös. Arbetet -- hur mycket jag än kan vara helt Svenssonvanlig, med omsomningsdrömmar, kaffepauser och klocksneglingar -- är något jag behöver för att funka. Jag behöver ett jobb som kräver saker av mig, som får mig att efter typ sex snoozningar och ytterligare en halvtimmes försovning varje morgon trots allt wobbla in i duschen och ut i tillvaron.

Nu ligger jag i stället här, handlingsförlamad, och väntar på att de ska ringa in mig till redaktionen (vilket de givetvis inte gör) -- för nej, jag är ju inte heeelt arbetslös. Jag har ju ett "inhoppskontrakt" på tidningen -- jippii! -- vilket gör att det blir ännu svårare att ta tag i arbetslöshetstillvaron...alltså det där med att söka jobb och sånt...för nån bättre deal nån annan stans verkar inte särskilt trolig att få, och nån likvärdig deal nån annan stans skulle bara klödda upp den här dealen... och då skulle jag sitta här med en drös oformliga inhoppsvisstidsbemanningsfrilansidiotier som bara skulle ta ut varandra. Såvafan. Livegenskap tycks vara the new black. Blackblackblackblackblack...

Nä, det känns som att man inte kan göra annat än att sitta här och vänta, och se hur möjligheterna att betala hyran rinner ut ur timglasets övre halva. Suck.

Okej, det här är gnäll! "Ryck upp dig! Gör nått åt situationen!" hör jag mig själv gorma...nånstans låååångt bak i skallen.
Men har man, som jag tycks ha, en fallenhet för att tycka synd om sig själv, så är det inte så svårt att trycka undan de gormningarna ännu längre bak, inta fosterställning och gny ljudlöst efter hjälp i stället.
För abstinenserna som hör till min arbetsnarkomani är inte som abstinenserna hos gängse narkoman (inte för att jag exakt vet hur såna abstinenser ter sig... I've mostly pieced it together from cereal boxes... men ändå). Jag gör inte vad som helst för en fix! Nä, jag gör i stället den totala motsatsen: ingenting. Blir apatisk. Fastnar i sängen. Känner att det inte går att göra något.

Efter att sedan lyckats kväsa min andra abstinens (det vill säga efter att koffeinisten i mig äntligen lyckats kräla ut i köket och fixa en kopp) tycks apatin ha avtagit något. Jag lyckas i alla fall ta mig för att skriva lite i en blogg som ingen jävel läser.
Jag kan tänka mig att om nån timme är apatin säkert tillräckligt avfasad för att jag ska orka in i duschen, och sedan lär jobbstinensen övergå i nästa stadium: en smärre mani. Jag lär ta hand om tvätten, städa lägenheten, spela gitarr i nån timme.
Men inte lyckas göra något karriärsfrämjande. Inte skriva några jobbansökningar, för vad fan skulle det tjäna till? Inte göra något av allt det där jag verkligen borde göra för att få nån rätsida på tillvaron, för jag har fan ingen aning om vad det skulle vara.
Nej, det lär nog blir mer mani -- säkert skriva typ tolv blogginlägg till som ingen läser, redigera nått hundratal bilder från alla de där gigabajtsen foton som ligger och skräpar på min hårddisk, spela ännu mer gitarr, kanske tillåmed laga lite riktig mat.
Och det är nog bra, för då gör man ju i alla fall något. Alltid något. Att få gjort lite av det där man inte hunnit när man antingen jobbat eller varit för trött efter en arbetsdag.

...för att sedan springa rakt in i en hård, hög vägg av Jaha--och-vad-fan-nu-då???

- - - - - -

I morgon ska jag gå till arbetsförmedlingen. För jag måste ju i alla fall se till att få mina surt förvärvade a-kasseslantar (så fort det går...det vill säkert säga om ett par månader, när jag redan hunnit bli pank och tvingats flytta hem till mammaåpappa och bli totalapatisk på riktigt).
Eller så kommer morgondagen bli precis som idag -- en seg vandring från apati till mani, ledsagad av en ständigt närvarande prokrastinering av allt det där viktiga, samt av ett ihärdigt försök att hålla undan drömmen om ett riktigt liv, om att kunna bli vuxen på riktigt, om att ha ett riktigt jobb som tillåter några veckors semester varje år, om att ha en egen bostad med egna grejer i.

Ja, i morgon ska jag gå till arbetsförmedlingen. Kanske. Och kanske rycka upp mig, börja traska mot förverkligandet av den där drömmen om ett liv.
Ja, imorgon ska jag sluta prokrastinera!
Om nu inte tidningen -- min kära pusher -- ringer.

Asså seriöst...

Ah, dessa fantastiska fejsboksannonser.

Seriös partner sökes? -- Med SERIÖST SUPERSVÄLDA GAZONGAS!!!

Dagens Nämen #11 – Bästa. Skyddet. Ever.

Will Ferrell.
Will Ferrell!
WILL FERRELL!!!
WILL FERRELL!!!
WILL FERRELL!!!!

Är tamejfan. Bäst. I. Världen. Jö!

Okej, den här grejen är för välgörenhet, så heeeelt "seriös"är den kanske inte (men det gör givetvis inte grejen sämre på nått vis). Men den går att köpa. Och kan således klassas som en riktig produkt.
VILL HA!

Verkligheten och dess återgivande

Så, nu har bloggen haft (för)sommarlov länge nog, och kommer tillbaka med följande insikt om en tillkomstkedjan för ett tidningsknäck (utifrån saker jag hört - eller inte hört - på redaktioner):

Steg #1
Redaktör: "Äh, det spelar ingen roll om det är sant, bara det blir rätt".

Steg #2
Reporter/skribent: "Äh, det spelar ingen roll om det blir rätt, bara det blir bra".

Steg #3
Redigerare: "Äh, det spelar ingen roll om det blir bra, bara det blir snyggt".

Steg #4
Redaktör (igen): "Äh, det spelar ingen roll om det blir snyggt, bara det kommer ut!"

Döden, döden, döden.

Men solen knackade ju, bultade, på mitt fönster. Den sa att jag skulle gå ut, ner till parken. Där skulle jag sitta, med en tamedkaffe och försommarvärmas; mina vänner fick vara hur döda de ville - här skulle livsbejakas!
Osagt och gjort.
Parken fick det bli, liggsitande på vinterslitet gräs, skjortuppknäppt och solglasögnad. Ta det lugnt, finnas till, med en god bok i knät.
Fjärilen i min hjärna, av Anders Paulrud.
Jomenjippi. Hur dum får man bli? Livsbejakande var det ja. En bok om döden, om döendet. Skriven rakt in i döden.

Anders blev den andra av mina kollegor som förvandlades till en minnesstund på redaktionen. Eller kollega och kollega...jo, han var ju alltjämt anställd på Aftonbladet, men han hade nog redan börjat dö när jag började där.
Och jag kan inte säga att jag kände honom. Hade pratats vid ett par gånger. Jag hade intervjuat honom. Och gemensamheterna var där. Han hade ju också varit på Sydöstran innan han kom till Bladet. Och Karlskrona var hans bakgrund, hans grund, precis som min.
För mig var den då något stort och mörkt som stod där hotfullt, precis bakom knuten till mitt förföutna. För honom låg den långt borta, som ett tröstande dagsljus som växte värmande längs horisonten.
Men samma ändå.
"Mina fötter känner varje sten, varje skreva i berget", förklarade Anders för mig en gång när jag talade med honom och frågade honom hur hans relation till Karlskrona, i synnerhet till Saltö, var nuförtiden.
Och just så är det ju.
Samma ändå. Bergknallarna ligger där nu även för mig, längre bort nu, växer i dagsljusets solvärme, tröstande, hemma.

Johan blev nummer fyra. Han förvandlades till en minnesstund i går. Han hade ingen chans att förutse sin död, han hade ingen möjlighet att skriva en bok om den. Där fanns ingen fjäril. Där fanns egntligen ingen död. Där fanns bara liv, lycka. Döden bara dök upp, i andra körbanan, bara så där, och tog allt.

Donald på Sydöstran var den första. Precis som hos Anders såg vi den komma, cancern. Även om det gick hastigt från det att den först visade sitt fula tryne tills det att den ätit upp honom helt. Men som med Johan, som med Anders, känns hans liv fortfarande som den verkliga självklarheten, döden som det overkliga skämtet. Det är väl nästan alltid så, misstänker jag. Det är så de lever vidare.
Precis som med Igge; det skulle kännas mer naturligt att kliva in på Aftonbladets redaktion och höra hans skrockande, ett kärleksfullt hånskratt riktat mot Oisin efter en Bajjen-strut i ett derby, än det gör att konstatera att det aldrig mer kommer att inträffa (ja, inte Bajjen-strutarna, alltså. De får vi hoppas återkommer).
Igge, nummer tre. Hans död kom också från ingenstans. En chef kallade in oss på ett möte, tårar tryckte ut hennes meddelande i ett darrande djupt andetag, en sväljning. Ett konstaterande. Tre ord.
Han hade bara dött, en natt. I sömnen får man hoppas, men det vet man väl aldrig. Men vi säger så.

Sen är det klart; de är givetvis inga nummer. Att räkna upp dödsfall som från en lista ska inte göra dem lättare.
Jag stod egentligen inte någon av dem väldigt nära, men de var alla väldigt verkliga.
Och döden så verkligt overklig, så overkligt verklig.
Och minnena är alltjämt lika verkliga som om de när som helst skulle kunna upprepas, levande, i verkligheten. Ja nästan ännu verkligare, just eftersom de nu inte kan göra det.
Anders, som jag egentligen aldrig kände face to face, och som i mitt minne nu bara är ord, samtalade och skrivna. Bufflige Donald. Lite buttre Igge.
Och skämtande, öppna Johan. Johan, det var ju för tusan bara några dagar sedan.
De är bara minnen nu. Verkliga minnen.
Liksom Jonas, med sin lite tystlåtna närhet.

När jag igår fick budet om att Johan hade förolyckats var det bara tre dagar efter att jag insett att Jonas var borta. Några ord på Facebook skrev ett oroligt frågetecken i mina tankar. Ytterligare några, och insikten steg som en ondskefull värme i min kropp. Jonas var död. Ytterligare ord. Insikten steg. Han hade tagit sitt liv.
Hans bekantskap var inte arbetets, det var, tja, livets. Jag hade känt honom sedan högstadiet, Jonas i parallellklassen. Och även om han sedan inte fanns i min innersta krets av vänner så var det ändå alltid i samma sfär. Fortfarande en vän, så långt senare, ett halvt liv senare. I Jonas fall aldrig mer än ett drygt halvt liv senare.
Men ingen minnesstund på någon redaktion. I stället minnen delade bland vänner.
Så många vänner vi delade. Som stod honom närmre än jag, och som jag kanske sörjer med mer än jag sörjer med mig själv. Och musiken. Som gjorde att vi sprang på varandra då och då, i jobbet eller i min fritid. Alltid trevligt. En så schysst och fin kille, om än med något lite dystert tillbakadraget i kanterna. Eller det är kanske en efterkonstruktion. Men kanske var han en väldigt ensam människa, trots så många fina vänner. Antagligen, tydligen. Eller så kanske jag bara läser in mig själv för att försöka förstå.
För det kom ju ändå som en chock. Det gör det nog alltid.
Man kan bli arg. Över att han valde själv. Men till sist är det just det han gjorde. Valde själv. Man kan bli arg, men ilskan vittrar bort, som den måste.
Även om man inte förstår.
Till slut finns bara förlåtelse.

Jag känner mig nästan ovärdig att sörja Jonas och Johan, eftersom så många kände dem så mycket bättre, stod dem så mycket närmare. Att det på något vis är egoistiskt av mig att känna hur musklerna kring mina ögon drar ihop sig i djupa suckar när jag gräver mig igenom de laviner av kondoleanser som rasar utför deras Facebook-sidor. När jag talar om dem med gemensamma vänner.
Men man får väl vara egoistisk i sorg. Genom att vi alla får vara det, så kan vi sörja tillsammans, och läka, om än sakta.

Det kan kanske trösta att Johans liv var lyckligt ändå, tills det i ett slag plötsligt tog slut. Kan döden på samma sätt trösta oss i att det som tog slut för Jonas uppenbarligen var ett lidande? Kanske, men det är alldeles för svårt.
Tar någon av de tröstningarna bort tragiken, sorgen? Självklart inte.
Eller att Donald, 63, och Anders, 56, hade hunnit leva och uträtta i alla fall såpass mycket att de inte skulle "dö unga"? Föga.
Jonas var årsbarn med mig, 77:a.
Johan fyllde 35 i torsdags. Dagen innan.

Donalds död har hunnit sjunka in, Anders var på något sätt insjunken redan när den hände.
Men Jonas och Johan. Samma vecka. Bara nyss. Nej.
Och det finns givetvis inga ord. Det är därför det blir så många här; de vill aldrig ta slut, eftersom de inte räcker till, de vill jaga på för att förstå, men når aldrig riktigt fram.

- - -

Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.
Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här inteill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft.

(ur Fjärilen i min Hjärna)

- - -

Men det kändes inte fel att läsa Anders dödsbok, där i den levande solens parkvärme. Tvärt om - Fjärilen i min hjärna hade stått där länge i bokhyllan. Jag hade undvikit den, den hade liksom inte mognat än. Men nu var den helt rätt. Dessutom lagom kort, med glest betextade sidor, inga problem att sträckläsa i en park. 131 små sidor. Mer behöver inte döden få. Det räckte.

Och det var nog faktiskt, i en både motsägelsefull och fullständigt logisk klarhet, ändå livsbejakande. Bara genom att bejaka döden kan vi bejaka livet. Det ena måste finnas för det andra. Det är nästan patetiskt i sin sanning.
Ger det oss en bättre chans att se döden komma genom att vara varse att den finns? Knappast. Gör det att vi lättare kan motstå den? Knappast.
Men det kan ge oss chansen att skapa balans, att fylla livet. Och kanske därigenom en styrka att spjärna emot. Eller i alla fall att hoppas.

Så du behövs - men förvänta dig inget tack, dödjävel!
Du har gjort den gångna veckan så oerhört dyster. Jag är trött nu. Fortfarande sorgsen. Saknar fortfarande, och kommer alltjämt göra det.
Och visst, du gör att jag i min egoism nu i alla fall vill bejaka livet, och se en ny ljus vecka an. Men jag hade hellre gjort det en aning mer aningslös, lyckligt ovetande i en vetskap att Johan och Jonas alltjämt gjorde detsamma. Att njuta av vårsolen hade jag nog klarat ändå.
Och du är kanske just nu skylten som hålls upp framför mitt ansikte. Men det är Johan och Jonas som ska ha tacken, inte du. Det är deras liv och minnena därav som får mig att bejaka livet, inte att du satte stopp för dem.
Så håll dig fan borta nu, jag behöver inte påminnas mer om dig, dödjävel. Jag behöver bli påminnd om livet. Om det liv som Johan hade, det som Jonas hade.
Och det som jag alltjämt har, eller i alla fall kanske kan få.
Nu ska livsbejakas på riktigt, bannemej!
Och saknas, och minnas.

- - -

And death shall have no dominion.
Dead mean naked they shall be one
With the man in the wind and the west moon;
When their bones are picked clean and the clean bones gone,
They shall have stars at elbow and foot;
Though they go mad they shall be sane,
Though they sink through the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not;
And death shall have no dominion.

And death shall have no dominion.
Under the windings of the sea
They lying long shall not die windily;
Twisting on racks when sinews give way,
Strapped to a wheel, yet they shall not break;
Faith in their hands shall snap in two,
And the unicorn evils run them through;
Split all ends up they shan't crack;
And death shall have no dominion.

And death shall have no dominion.
No more may gulls cry at their ears
Or waves break loud on the seashores;
Where blew a flower may a flower no more
Lift its head to the blows of the rain;
Though they be mad and dead as nails,
Heads of the characters hammer through daisies;
Break in the sun till the sun breaks down,
And death shall have no dominion.

(Dylan Thomas, "And Death Shall Have No Dominion")

Dagens Bild #15

Ah, ännu ett av dessa fantastiska cirkeldiagram.

Dagens DuTub #38

"It's called 'acting', Mr Gervais."

Jepp, Ricky Gervais är en favorit. Muppar är en annan.
Trevlig combo således:



"When did you lose this interview?"